Pedavoces i Karleby Sockenkyrka 26.11.2014
Konsertrecension för körens hemsida
Så här i advents- och juletid går det lätt inflation i konserter med julmusik av allehanda slag. Det betyder att åhörarna oftare än under resten av året blir tvungna att prioritera vilken eller vilka konserter de väljer att gå på. För egen del står julmusiken mig (av yrkesmässiga skäl) upp i halsen redan i början av november. Därför sållar jag aktivt bort sådana konserter där jag inte förväntar mig någon särskilt berikande musikupplevelse. Nu valde jag att komma och lyssna på Pedavoces julkonsert. Jag har hört kören tidigare ch fått en positiv bild av deras förmåga, och repertoaren omfattar vanligen också sådana verk man inte hör framföras alltför ofta.
De vackraste julsångerna är ett sorts musikforum, julkonsert med studentkör något annat. Båda typerna av julmusiksammanhang behövs, men kontexten är olika. Jag går på konsert med studentkörer och kammarkörer för att få lyssna till nykomponerade verk, avancerade arrangemang av klassiker och körverk jag aldrig tidigare hört. De vackraste julsångerna präglas rätt långt av nostalgi och gemenskapskänsla, då deltar jag i psalmsången och känner mig hemma. Som yrkesmusiker och recensent lyssnar jag med andra öron än gemene man, för att skriva konstruktiv kritik som körsångarna och dirigenten kan ta till sig, diskutera och arbeta
vidare med.
Pedavoces julkonsert i version 2014 i Karleby Sockenkyrka uppfyllde mina förväntningar. Programmet utgjordes av en bred helhet utan att för den skull upplevas som spretig. Kvällen inleddes från läktaren med två sånger till orgelackompanjemang: Wagners Gloria och Olssons kända Advent. Den senare hör till mina absoluta adventsfavoriter, och det var roligt att höra den i en säker tolkning. I den här sången fanns en textmässig krydda i B-delen, där koristerna studsade ordentligt på konsonanterna för att förstärka den rytmiska effekten. Även om idén kändes fräsch var den lite övertydlig, och det märktes att passagen var inövad med stor precision. Lite mindre studs hade räckt för att skapa önskad effekt. Organisten Jimi Järvinen briljerade i Wagners Gloria med fräscht anslag och stödde kören väl. Körklangen avslöjade direkt att medelåldern är förhållandevis låg: klara sopranröster och fläckfri renhet i harmonierna. Som i de flesta körer skulle också Pedavoces behöva förstärkning i herrstämmorna, eftersom sopranernas antal och röstresurser ibland överskuggade de undre stämmorna. Sinsemellan hade stämmorna genomgående en fungerande balans, även om jag ställvis kunde urskilja enskilda röster i sopranen under konserten.
Järvinens solonummer, Bachs Fuga i G-moll (BWV 542) kännetecknades av tekniskt driven spelteknik, men jag uppfattade det valda verket som en smula rått jämfört med den tidigare stämningen som kören etablerat tillsammans med orgeln.
Pedavoces är en kör där nyanser och små detaljer i tolkningen uppenbarligen står i fokus under övningarna. Den noggrannhet som signalerats i de första sångerna bidrog till att jag genomgående lyssnade noga på nyanser och röstteknik – en sak som är möjlig att ta hänsyn till endast i skickligare körgrupper. Det inledande ordet i Mendelssohns Heilig blev i kören en smula trevande, h:et i börjanav frasen hade förutsatt en smula mer stöd för att lyckas helt perfekt. Men jag tror inte att många andra hörde de subtila problem som gjorde att sopranen blev en smula svävande i intonationen just där.Samma tonsättares Denn er hat seinen Engeln blev en mycket njutbar lyssnarupplevelse. Textningen var tydlig och sopranens formant bidrog ytterligare till den klarhet som uppstod i ackorden. Tenorstämmans falsettavsnitt lyckades till fullo, medan jag gärna hade hört lite mera alt på vissa ställen. Basen kunde ha tagit lite mera plats, men över lag smälte ackompanjemangsstämmorna ihop till en vacker klangmatta för sopranens melodislingor. Som helhet en mycket snygg version av en av mina favoriter i repertoaren för blandade kör.
Språket i en sång skapar olika svårigheter beroende vilket det är. Pedavoces behärskar nu latinets och tyska språkets textning berömligt, både sångtekniskt och med tanke på hur texten bär ut till lyssnaren. Svenska språket får också godkänt, men både finskan och engelskan behöver ännu bearbetas för att texterna i mer obekanta sånger ska blir hörbara för publiken. Varje språkljud förutsätter ju små förskjutningar i munhålan för att ljudet ska klinga som det är tänkt. Samtidigt påverkar förstås också tidstypiska och stilberoende klanger språkets formuleringar. En perfekt a-vokal på tyska placeras inte på exakt samma ställe i munnen i engelskan. Pedavoces är på god väg i sitt omfattande arbete med sång på många språk,men stilmässigt fungerar kören allra bäst i den nyare typen av körklanger, t.ex. i sångerna skrivna av Ola Gjeilo. Körens tolkningar av Gjeilos Ubi Caritas och Blinkande stjärna (J. Nilson) blev kvällens höjdpunkter just p.g.a. kombinationen unga skickliga sångare, tydlig dirigent och perfekta klangbilder.
Efter en liten variation i form av damkörs- respektive manskörsensemble, ett mycket lärorikt sätt att utveckla sångteknik, övergick repertoaren i ett par mer traditionella sånger. En viss trötthet kunde antydas i leden och både intonation, textning och stämbalans svaijade på vissa ställen men det är fullt förståligt på pass långt in i programmet. Efter den gemensamma psalmen återkom kören med förnyad kraft och nyanserna var åter på sin plats med säkerhet och klarhet. I slutnumret briljerade körens dirigent Maria Timoschenko genom synnerligen tydligt ledarskap som koristerna följde utan problem.
I Timoschenko har Pedavoces en oerhört skicklig och målmedveten körledare. Med hennes hjälp kan kören ännu fortsätta utvecklas på de små punkter där det ännu finns utrymme för mognad. I det stora hela var konserten en stämningsfull helhet, och jag tror att deflesta i publiken gick ut i novembermörkret med en känsla av att ha blivit lyfta, glada till sinnes och förväntansfulla inför den stundande adventstiden.
Camilla Cederholm, fil.dr, mus.mag
