Hej på er alla!
Våra konserter och vår vårfest är nu över, och jag är inte riktigt säker på att jag landat ännu. Helgen var något av det mest underbara, omtumlande och utmattande jag varit med om på länge. Alla förberedelser, allt jobb som styrelsen tillsammans med vår dirigent och resten av kören gjort kulminerade på fredag och lördag, och det var en ofattbar känsla att få vara med. Man har fått så många intryck, och allt ryms inte i bara ett blogginlägg, så det får bli två, om inte tre stycken så att helgen kan beskrivas så komplett som möjligt.
Fredagen började med genomgång av Pedas egen repertoar, samt genomgång av det gemensamma programmet med Vocado. Man blev lite tagen av hur otroligt begåvade de var, men varmare, trevligare människor får man leta efter. Vi gjorde ett par sista justeringar på några sånger, och sökte oss sedan ”backstage” (a.k.a Övre torget) där vi fick slappna av, äta lite lunch och byta om till körklädseln.
Alla var vi otroligt taggade inför denna första konsert, och nivån steg ytterligare när vi småningom började höra det bekanta surret av… just det, publiken. Foajén nedanför fylldes sakta men säkert, och detta sporrade oss till max. Innan vi gick ner samlades vi i vår traditionella ”feelisring” för att samla våra tankar och fokusera oss på vår uppgift: att leverera vacker, samstämd sång full med glädje. Vi tågade ner för trapporna och in i en nästan fullsatt Foajé till publikens applåder.
Ni vet den där känslan av att flyga? Så ungefär kändes det när vi ställt upp oss och drog igång med vår första sång, ”Announcement 1”. Ett mycket speciellt inslag för oss i kören var att när vi sjöng visan ”Ant han dansa med mig” satt Andrea Eklund, som arrat sången, på första raden. Publiken var med oss från början till slut, och det var precis vad vi hoppats på.
Halvvägs in i programmet fick vi tåga ut och sätta oss i trappan medan Vocado sjöng ett par sånger. Bland dem var mina favoriter Jojje Wadenius ”Jag är det fulaste som finns”, samt Beatles-låten ”Blackbird”. Otroligt vacker arrangerat och proffsigt sjunget, man fick nästan rysningar. Jag vågar nästan tro att de högsta applådåskorna efter Vocados låtar kom från trappan där vi satt.
Efter Vocados repertoar tågade vi ut igen och framförde två låtar tillsammans: en vacker version av Kents ”Kevlarsjäl”, samt en av Vocados egenkomponerade låtar vid namn ”Håll mig kvar”. Efter några avslutande ord drog vi ett extranummer i form av det Ronjamedley som Pedavoces genom Vocado fått ta del av och sjunga under de två föregående terminerna. Vår dirigent Maria tackades med en vacker calla lilja, medan Vocado fick ett kort med meddelandet att kören i Vocados namn skänkt en gåva till Kyrkans utlandshjälp.
Kvällen avslutades för vår del med punschring på innergården, där vi även avtackade en av våra utbytesstuderanden, Ayano, för hennes tid i kören. Hon skulle åka hem på lördagkväll efter konserten och således inte hinna vara med på vårfesten. För att det inte skulle bli stressigt med avtackandet tog vi det på fredagen. Med sig hem fick Ayano 10 origamitranor som vi i styrelsen vikt åt henne för att visa vår uppskattning för hennes engagemang i kören, inte minst när det kommer till att lära sig repertoaren. Trots att Ayano har japanska som modersmål gav hon sig modigt in i vår repertoar som under de två terminer hon var med bestod av sånger på både finska, svenska och engelska.
Trötta och nöjda efter konserten begav sig många av oss hemåt för att ladda upp inför lördagen, då det vankades konsert nummer två och vårfest. Håll utkik efter rapportering från dessa två evenemang!
Hälsningar,
Pia R
Foto: Ville Kavilo/Pedavoces 2012
Academill, kör, körsång, Nordiskt Ljus, Studentkören Pedavoces, Vårkonsert, vasa körfestival, Vocado
