Jag vet inte hur det är med er, men för mig känns vårfester på något sätt melankoliska. Kanske det är så för att man innerst inne vet att det innebär slutet på ett läsår. Hur sorgligt det än må bli så vet i alla fall vi i Pedavoces hur man gör det bästa av situationen.
Vårfesten började klockan 19 på lördag kväll, bara några timmar efter den avslutande konserten. Vissa av oss åkte inte hem emellan, utan stannade kvar för att ställa i ordning. ISS dukade upp borden åt oss i vitt och sommargrönt, och borden dekorerades sedan med sommargröna kvistar.
Alla dök upp i finkläder, och stämningen var god från början, då våra toastisar Jenny Rancken och Johan Pohjanheimo lotsade in oss med Helan går. Vi njöt av god mat, kvällen till ära lite finare sådan. Till huvudrätt åt vi lammnoisetter med mörk hallonsås och getost-gräddpotatis, och till dessert tranbär med kinuskisås. Det sjöngs, skålades, skrattades och talades under kvällens lopp.
Först ut på talarbanan var vår ordförande Johanna som tackade för körens insatser under terminen. Talen fortsatte med Andrea Eklund, som höll avectalet. Hon lyfte fram körens goda stämning, vår energi, vår duktiga dirigent och våra egna traditioner. Bara det att hålla avectal var något hon inte hade stött på tidigare, för att inte tala om Pedas punschtraditioner. Därefter kom Johan Sandholms tal till kvinnan, Daniel Klemets välformulerade festtal, vår dirigent Marias tack, gulistalet, som hölls av vår österrikiska utbytesstudent Sophie Fleischner, samt en liten hälsning från en avgående Pedait. Sophie avtackades även hon för sin tid i Pedavoces, och förärades med en Pedavoces-nål och en bukett med origami-irisar.
Förutom våra vanliga sitzsånger bjöds även på lite extrasång. Vocado tackade för ett gott samarbete och sjöng en något icke-traditionell sång, nämligen Magnus och Brasses svordomsvisa. Det låter kanske konstigt, till och med lite förolämpande, men det hela bottnade i att Vocado märkt att vi finlandssvenskar använde vissa uttryck mer än sverigesvenskar gör. De noterade också att när det kommer till, ja, ”kraftuttryck” (specifikt när det går dåligt i hockey), så har finländade en betydligt mer välfylld arsenal.
Även styrelsen bjöd på sång, i form av en något modifierad version av ”Den blomstertid nu kommer”. Med improviserade stämmor och glimten i ögat hyllade styrelsen på sitt eget sätt koristerna som kämpat hårt med repertoaren.
Något som hör Pedavoces sitzer och fester till är serenering. Denna kväll blev det en hel serie av sereneringar, både av damerna och herrarna. Undertecknad blev, tillsammans med klubbisen Maja Nyberg serenerad med den vackra visan ”Kristallen”. Alexander Store bjöd på en beatboxing show som slog oss med häpnad.
Senare på kvällen fick vi besök av Danderyd vokalensemble, som stannade och sjöng med oss in på småtimmarna. Tillsammans med Vocado fick de ta del av två andra Pedavoces-traditioner, nämligen utsjungningen och ”Veni,veni”.
Utsjungningen är en känslosam del av varje jul- och vårfest. De Pedaiter som inte tänker fortsätta nästa termin sjungs ut av resten av kören. Vi må vara en proffsig kör, men när man skall ta farväl av människor man delat så många fantastiska upplevelser med, så är det förlåtligt om sången inte riktigt sitter som den skall.
”Veni, veni” är en annan tradition som utomstående finner lite lustig när de första gången är med om det. Varje gång Pedavoces ordnar sitz eller fest, och klockan slår två, så sjunger vi en sång som heter ”Adventi ének”, i Pedavoces-sammanhang kallad ”Veni, veni”. Flera undrade varför sången sjungs just klockan 2 på natten. Enter Evigheten, en Pedavoces-veteran som sjöngs ut förra vårfesten. Han berättade historien bakom ”Veni, veni” och det magiska klockslaget 02.00, precis i tid så att vi kunde ställa upp oss och sjunga.
Något av det mäktigaste under kvällen var när vi sjöng ”Håll mig kvar” och Ronja-medleyt igen. När vi sjöng Ronja stod alla damer omringade av herrarna, och vi gav fullt ös än en gång. Det är svårt att beskriva känslan, det var så mäktigt, som en högerkrok rakt i solar plexus. Mäktigt, helt enkelt! ”Håll mig kvar” var speciell denna gång, eftersom vi sjöng vända mot varandra. Under konserterna hade vi stått bakom Vocado, men nu ville vi se på varandra, och det gav en helt ny mening åt sångtexten. Man kände verkligen att varken vi i kören eller sångarna i Vocado ville att kvällen skulle ta slut.
Allt måste ändå ta slut någon gång, och undertecknad med avec smög hem där vid halv 4-snåret, men enligt säkra källor höll festen på till tidig morgon.
Pedavoces har nu sommarlov, och det kommer att vara lite glest mellan blogginläggen under juni, juli och augusti. Dock har vi sommarträffen i juli att se fram emot, och självklart en ny termin i september.
Trevlig sommar!
Hälsningar,
Pia Rådmans
Foto: Ville Kavilo/Pedavoces 2012
